catcatch

Feel good? Feel better with me!!! :)

Coaching och sarkasm…

på 14 februari, 2013

Jag utbildar mig till Livs- och Karriärcoach.

Hen som håller utbildning är extremt kunnig.

Psykolog i botten, har läst KBT och andra terapiformer, sitter i styrelsen för EUs kvalitetssäkrande organ för coaching.

Mångårig erfarenhet av både privatpersoner, men mest stora företag och har coachat mången hög VD.

Coaching är en process.

Coachen har inte alla svar, det har DU!

Vi samarbetar, coachen och klienten.

Coaching är ofta en kortvarig process, jämfört med andra former av terapi.

De olika stegen som Du går igenom är först en nulägesanalys där vi tar reda på hur läget är, vad problemet är och vad klienten tycker är livskvalité och vi ser på vad som hänt i klientens liv. Vi tar reda på vem klienten är. Vi gör en resursanalys, vad har klienten gjort, vad kan hen, och vad gillar hen.

Då brukar det utkristalliseras röda trådar och insikter om vad klienten VILL.

Eller INTE vill.

Då kommer vi fram till visionen.

I den bästa av världar, hur skulle livet se ut då?

Det var i detta läge, när JAG genomgått alla steg, och vi coacher under utbildning hela tiden övar på varandra, som jag blev arg.

Jag sitter med en kollega/studiekamrat och denne frågar mig frågor om mina visioner.

Läraren kommer in och lyssnar.

När hen lämnar oss, dryper rösten av sarkasm och hen säger:

”Ja du, (till min coach), den DÄR, (syftar på mig) hon, hon vill rädda världen hon.”

 

Jag tror alltid det bästa om folk, och tror inte de säger något för att pika, i avsikt att  såra eller….tillintetgöra.

Så min spontana reaktion, var att JA! De fattar…

Sen gick jag hem och tänkte.

Och blev arg.

Är DET proffsigt?

-att när folk öppnar sina känslor, sina hjärnor, hjärtan, sina själar, att med sarkasm eller ironi, försöka ta ner dem på jorden, att på något sätt tycka att deras önskningar, deras visioner INTE är OK?

Att spydigt försöka trycka ner någon som sitter med hela sitt innanmäte utspillt över bordet?

Som villigt låter någon studera allt med lupp.

Nej.

NEJ!

Absolut inte.

En sådan coach, är jag inte, och  kommer inte att vara.

Jag känner en total eufori efter varje coachsamtal jag haft!!

En vördnad.

Respekt!

Å total ödmjukhet!

TÄNK att någon litar på mig så!

Det är mina tankar och känslor efter det nära mötet med en annan människa.

Men efter att ha delat den berättelsen/incidenten med Er:

FÖRSTÅR Ni, att det behövs FLER som VILL rädda världen!?

Å när jag GÖR det, då ska jag skynda till hens undsättning..

Då kommer hen förstå.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: